Resa till Lettland, del 7/7, besöket på Lettlands etnografiska friluftsmuseum

Vår guide berättar genast i början att vi har så lite tid att vi bara har möjlighet att se några få byggnader.

Den sista gemensamma delen av vår studieresa till Lettland är besöket på Lettlands etnografiska friluftsmuseum. Vi åker dit med de ukrainska deltagarna i deras buss. Friluftsmuseet ligger utanför staden. Området är enastående stort, 87,66 hektar. Vi har cirka en timme på oss och beslutar oss för att hyra en guide, vilket vi delar på – kostnaden är 60,00 €. Ukrainarna har en rysktalande guide, så vi går åt olika håll.
Vår guide är en medelålders kvinna som verkligen lever sig in i sina berättelser och ibland sjunger för oss. Hon verkar älska sitt jobb.

När vi går mot det första huset blir jag fascinerad av hönsen som är formade som trasmattor. 

Klasskillnaderna i samhället kommer tydligt fram genom likvagnarna; rika personer har en gång transporterats till sin sista vila i svarta, fina, täckta vagnar, medan vanliga människor fick nöja sig med mer anspråkslösa slädar.

Vi går in i en gammal träkyrka. Atmosfären där är mycket speciell. Historien slår igenom i dess arkitektur och inredning.

Jane Carlsson och  Iluta Lāce tittar upp i taket.

Museiområdet har flera intressanta byggnader. Guiden förklarar entusiastiskt hur en bastu fungerar. Hon vet inte att vi har mycket kunskap om bastu – vi är ju ålänningar och finländare.

I den här typen av bastu tar man en bastu och simmar sedan i en damm.

Vi går in i ett av husen. Atmosfären är hemtrevlig. Taket pryds av hemmagjorda halmsmycken. Jag imponerar av den runda "bollen". Jag har sett himmelshängen tidigare.

Barnen placerades i sådana apparater för att gå
omkring medan de vuxna hade arbete att utföra.

Vår rundtur blir tyvärr väldigt kort, för nu är det dags att gå till restaurangen där vi serveras traditionell lettisk mat. Jag beställer en alkoholfri dryck som ser ut som öl men smakar som fräsch vår.
Mittemot mig sitter den ukrainska domaren Maria-Marharyta Pylaiveja. Hon pratar inte engelska så mycket att vi kan ha ett normalt samtal, så vi använder en app på telefonen som hjälp.
Maria berättar att denna arbetsresa är en semester för henne.
– Nu kan jag sova till och med sex timmar utan larm, berättar domaren Maria-Marharyta.
Resan har varit mycket intressant för Maria.
– Jag har lärt mig mycket nytt, och det här är bra för själen. Alla människor har varit vänliga och intressanta.
Lettlands socialförsäkring och de tjänster som staten erbjuder sina medborgare har överraskat Maria.
– Det finns verkligen mycket hjälp att få. I Ukraina begränsar staten tillgången till hjälp för medborgarna i känsliga frågor. Kriget påverkar detta.
– Ukraina har just nu 30 miljoner invånare. Att hantera sådana frågor kräver finansiering, resurser och människor som vill arbeta för förbättringar. Sådana människor som vet hur och kan agera.
– I krig kan människor inte prata känsliga frågor om sig själva.

    Maria visar mig texten på sin mobiltelefon. Så här diskuterar vi större delen av tiden.

Maria visar mig bilder på sin familj. På bilden ler hennes tonåring. De har tillbringat mycket tid tillsammans som familj och rest. Ukraina har bra möjligheter för slalom, vilket är en av familjens favoritaktiviteter. Marias familj har också varit i Finland på Levi-fjället.

Jag betraktar bilderna och Maria. Hon är stark, vacker och samtidigt oändligt känslig. Jag skickade henne denna intervju för att läsa. Hon har en assistent på jobbet som kan engelska mycket bra.
Vi kommer överens om att jag ska göra ett reportage om henne för en tidning. Jag gör intervjun via Teams så att hennes engelsktalande assistent är med.

Domaren Maria-Marharyta Pylaiveja

In i salen kommer en grupp glada musikanter. De spelar lettisk folkmusik. Bandet består av medlemmar från två familjer som är släkt med varandra. Ukrainarna lever sig starkt in i musiken, och snart dansas det i ett annat rum. Jag ber Maria att komma ut för att bli fotograferad. När jag går in, så fångar den glada stämningen också mig. Lettiska folkdanser är så roliga. Jane och Jenny ser också glada ut när de dansar.

Till slut packar musikanten ihop sina instrument och festligheterna tar slut. Jag går ut, där ukrainarna tar gruppbilder. Jag försöker smyga mig i väg utan att dra uppmärksamhet till mig. Men jag bestämmer mig ändå för att ta en gruppbild av ukrainarna och restaurangens värdinnor. Då tar något tag i min hand och börjar leda mig mot gruppen. Jag trycks in bland dem. De vill också ha med mig.

Efter att ha tagit bilderna går jag tillsammans med deras grupp till sjöns strand. Jag njuter av landskapet tillsammans med dem.

– Här är så lugnt, och man behöver inte vara rädd, säger någon bakom mig.

När jag går mot bussen märker jag att jag går bredvid den ukrainska domaren Julia. Hon berättar att antalet våldtäkter har skjutit i höjden i hennes område. De kan inte ens hantera alla fall.
Julia berättar för mig om de ständiga larmen, att sova på tunnelbanestationer, om skyddsrum, och om hopplöshet. Om våldet som orsakas av människors maktlystnad. Hon kommer också psykologiskt väldigt nära mig. Kriget är verkligt för mig.

I efterhand tänker jag att jag kanske inte kan möta dessa människor som lever mitt i kriget på ett tillräckligt bra sätt. Jag kan bara vara med dem och lyssna. Som journalist kan jag distansera mig från ämnen och människor när jag arbetar. Men detta samtal med Julia går rakt in under skinnet. Kriget tränger in i mig ju längre samtalet pågår. Mina egna gränser suddas ut.
När jag skriver detta blir jag mycket ledsen. Maria har inte svarat på mitt meddelande. Jag tänker att den värld jag kände inte längre finns.

Matka Latviaan, osa 7/7, vierailu Latvian etnografiseen ulkoilmamuseooon

Ulkoilmamuseo on kaupungin ulkopuolella. Matkustamme ukrainalaisten kanssa heidän bussillansa sinne. Alue on valtava, 87,66 hehtaaria. Meillä on aikaa noin tunti ja päätämme palkata oppaan, jonka maksamme kolmistaan - hinta 60,00 €. Ukrainalaisilla on venäjänkielinen opas eli menemme eri suuntiin.
Oppaamme on keski-ikäinen nainen, joka eläytyy vahvasti omiin kertomuksiinsa ja laulaa lurauttaa meille aina välillä. Hän tuntuu rakastavan työtänsä

Ensimmäiseen taloon mennessämme huomio kiinnittyy räsymatoista muotoiltuihin kanoihin. Hyvä idea.

Yhteiskunnan luokkaerot tulevat ilmi ruumisvaunuista, sillä korkea-arvoisia on kuljetettu aikoinaan hautaan mustilla hienoilla katetuilla vaunuilla, kun rahvas sai puolestaan tyytyä vaatimattomampaan rekeen.

Menemme sisälle vanhaan puukirkkoon. Sen tunnelma on hyvin erikoinen. Historia lyö itsensä läpi sen arkkitehtuurissa ja sisustuksessa.

    Kirkon katto on maalattu taidolla ja tunteella.

Museoalueella on useita mielenkiintoisia rakennuksia. Opas selittää innoissaan, minkälainen sauna on. Hän ei tiedä, että meillä on paljon tietoa saunoista – olemmehan ahvenanmaalaisia ja suomalaisia.

Siirrymme yhteen taloon sisälle. Tunnelma on kodikas. Katossa roikkuu itsetehtyjä olkikoristeita. Minuun tekee vaikutuksen pyöreä ”pallo”. Himmeleitä olen nähnyt ennenkin.

Kierros jää todella lyhyeksi, sillä nyt on jo aika siirtyä ravintolaan, missä meille on tarjolla perinteisiä latvialaisia ruokia. Tilaan itselleni alkoholittoman juoman, joka näyttää oluelta, mutta maistuukin raikkaalta keväältä.

Minua vastapäätä istuu ukrainalainen tuomari Pylaiveja Mariia-Marharyta. Hän ei osaa puhua englantia niin paljon, että voisimme keskustella tavanomaisesti, joten käytämme puhelimen sovellusta avuksi.  

Maria kertoo tämän työmatkan olevan lomaa hänelle.
-Nyt saan nukkua jopa kuusi tuntia ilman hälytyksiä. Ukrainassa pitää vähän väliä lähteä hälytysten takia suojaan, tuomari Mariia-Marharyta kertoo.

Matka on ollut Marialle erittäin mielenkiintoinen.

-Olen oppinut paljon uutta ja tämä tekee hyvää sielulle. Kaikki ihmiset ovat olleet ystävällisiä ja mielenkiintoisia.

Latvian sosiaaliturva ja valtion tarjoamat palvelut kansalaisille yllättivät Marian.

-Palveluja on todella paljon. Ukrainassa valtio rajoittaa avun saantia kansalaisille arkaluontoisissa asioissa. Sota vaikuttaa asiaan.

-Ukrainassa asuu tällä hetkellä 30 miljoonaa ihmistä. Tallaisten asioitten hoito vaatii rahoitusta, resursseja ja ihmisiä, jotka tahtovat työskennellä asioiden eteen. Sellaisia ihmisiä, jotka osaavat ja pystyvät toimimaan.

-Sodassa ihmiset eivät voi puhua itsestään arkaluontoisia asioita.
Maria näyttää minulle kuvia perheestään. Kuvassa hymyilee teini-ikäinen lapsi. He ovat harrastaneet perheen kanssa paljon yhdessä ja matkustaneet. Ukrainassa on hyvät mahdollisuudet lasketteluun, joka on yksi perheen lempilajeista. Marian perhe on käynyt myös Suomessa Levi-tunturilla. 

Tuomari Maria-Marharyta Pylaiveja

Saliin ilmestyy joukko iloisia musikantteja. He soittavat latvialaista kansanmusiikkia. Yhtye koostuu kahden perheen jäsenistä, jotka ovat samaa sukua. Ukrainalaiset eläytyvät vahvasti musiikkiin ja pian toisessa huoneessa tanssitaan. Pyydän Marian ulos kuvattavaksi. Kun menen sisään, niin iloinen tunnelma tempaa minutkin mukaansa. Latvialaiset kansantanssit ovat hauskoja. Myös Jane ja Jenny näyttävät iloisilta tanssiessaan. 

Lopulta musikantit pakkaavat soittimensa ja juhlat loppuvat. Menen ulos, missä ukrainalaiset ottavat ryhmäkuvia. Yritän livahtaa paikalta huomiota herättämättä. Päätän kuitenkin ottaa ryhmäkuvan ukrainalaisista ja ravintolan emännistä. Sitten joku ottaa minua kädestä kiinni ja lähtee viemään kohti ryhmää. Minut työnnetään ryhmän sekaan. He tahtovat myös minut mukaan.

Kuvien ottamisen jälkeen lähden heidän ryhmänsä kanssa järven rannalle. Ihastelen heidän kanssaan maisemia.

-Täällä on niin rauhallista, eikä tarvitse pelätä, joku sanoo takanani.

Kävellessäni bussille huomaan, että vierelläni kävelee ukrainalainen tuomari Julia. Hän kertoo, että raiskausten määrä on noussut hänen piirissään kattoon. He eivät pysty edes käsittelemään kaikkia tapauksia.
Julia kertoo minulle jatkuvista hälytyksistä, metroasemilla nukkumisesta, pommisuojista, epätoivosta. Väkivallasta, jonka aiheuttaa ihmisten vallanhimo. Myös hän tulee psyykkisesti minua todella lähelle. Sota on edessäni.

Jälkeenpäin ajattelen, että en osaa ehkä kohdata näitä sodan keskellä olevia ihmisiä tarpeeksi hyvin. Voin vain olla heidän kanssaan ja kuunnella. Journalistina osaan ottaa asioihin ja ihmisiin etäisyyttä työtä tehdessäni. Tämä keskustelu Julian kanssa menee ihon alle. Sota siirtyy keskustelun jatkuessa sisälleni. Omat rajani murtuvat.

Tätä kirjoittaessani tulen hyvin surulliseksi. Maria ei ole vastannut viestiini. Mietin, että sitä maailmaa, jonka tunsin ei enää ole.

Trip to Latvia, part 7/7, visit to the Latvian Ethnographic Open-Air Museum

Our guide immediately tells us at the beginning that we have so little time that we can only see a few buildings.
The last shared part of our study trip to Latvia is a visit to the Latvian ethnographic open-air museum. We travel there with the Ukrainian participants in their bus. The open-air museum is located outside the city. The area is exceptionally large, 87.66 hectares. We have about an hour, and we decide to hire a guide, which we share the cost of – 60.00 €. The Ukrainians have a Russian-speaking guide, so we go in different directions.
Our guide is a middle-aged woman who really immerses herself in her stories and sometimes sings for us. She seems to love her job.

As we walk towards the first house, I am fascinated by the chickens shaped like rag rugs. A great idea.
The class differences in society are clear through the hearses; wealthy people were once transported to their final resting place in black, fine, covered carriages, while ordinary people had to settle for more modest sleds.
We enter an old wooden church. The atmosphere there is very special. History comes through in its architecture and decoration.

In the churchyard, our guide shows how the unruly were punished in the old days.

Our guide immediately tells us at the beginning that we have so little time that we can only see a few buildings.
The last shared part of our study trip to Latvia is a visit to the Latvian ethnographic open-air museum. We travel there with the Ukrainian participants in their bus. The open-air museum is located outside the city. The area is exceptionally large, 87.66 hectares. We have about an hour, and we decide to hire a guide, which we share the cost of – 60.00 €. The Ukrainians have a Russian-speaking guide, so we go in different directions.
Our guide is a middle-aged woman who really immerses herself in her stories and sometimes sings for us. She seems to love her job.

As we walk towards the first house, I am fascinated by the chickens shaped like rag rugs. A great idea.
The class differences in society are clear through the hearses; wealthy people were once transported to their final resting place in black, fine, covered carriages, while ordinary people had to settle for more modest sleds.
We enter an old wooden church. The atmosphere there is very special. History comes through in its architecture and decoration.

The museum area has several interesting buildings. The guide enthusiastically explains how a sauna works. She doesn’t know that we have a lot of knowledge about saunas – after all, we are from Aland Islands, Finland.

Children were placed in special devices to walk around while the adults had work to do.
Unfortunately, our tour is quite short, as it is now time to go to the restaurant where we will be served traditional Latvian food. I order a non-alcoholic drink that looks like beer but tastes like fresh spring.

Maria shows me the text on her mobile phone. This is how we discuss most of the time.

Maria shows me pictures of her family. In the picture, her teenager is smiling. They have spent a lot of time together as a family and travelled. Ukraine has great opportunities for skiing, which is one of the family's favourite activities. Maria's family has also been to Finland at Levi Mountain.
I look at the pictures and at Maria. She is strong, beautiful, and at the same time infinitely sensitive. I sent her this interview to read. She has an assistant at work who speaks English very well.
We agree that I will do a report about her for a magazine. I will conduct the interview via Teams so that her English-speaking assistant can join.

Judge Maria-Marharyta Pylaiveja

A group of cheerful musicians enters the hall. They play Latvian folk music. The band consists of members from two families that are related to each other. The Ukrainians immerse themselves in the music, and soon there is dancing in another room. I ask Maria to come out to be photographed. When I walk in, the cheerful atmosphere also catches me. Latvian folk dances are so much fun. Jane and Jenny also look happy as they dance.

The music resonated with the audience more than well.

Finally, after everybody has danced enough, the musicians pack up their instruments, and the festivities come to an end. I go outside, where the Ukrainians are taking group pictures. I try to sneak away without drawing attention to myself. However, I decide to take a group picture of the Ukrainians and the restaurant hostesses. Then someone takes my hand and starts leading me towards the group. I’m pushed into the group. They want me to join them.

After taking the pictures, I walk with their group to the shore of the lake. I enjoy the scenery with them.

– It's so peaceful here, and you don’t have to be afraid, someone says behind me.

As I walk towards the bus, I notice that I am walking next to the Ukrainian judge Julia. She tells me that the number of rapes has skyrocketed in her area. They can't even handle all the cases.

Julia tells me about the constant alarms, sleeping in subway stations, bomb shelters, and despair. About the violence caused by people's lust for power. She also gets very close to me psychologically. The war feels real to me.

Afterwards, I think that I may not be able to meet these people who live in the middle of war in an adequate way. I can only be with them and listen. As a journalist, I can distance myself from topics and people when I work. But this conversation with Julia gets under my skin. The war seeps into me as the conversation continues. My own boundaries blur.
As I write this, I become very sad. Maria has not responded to my message. I think that the world I knew no longer exists.

Text och bilder: Sari Mattsson

Resan möjliggjordes av ABFs Erasmus+ projekt.

Matkan mahdollisti ABF:n Erasmus+ -hanke.

The trip was made possible by ABF's Erasmus+ project.